Jag älskar Stockholm. Men ibland känns det som om Stockholm inte riktigt älskar mig tillbaka.

Det här är inte bara en text om bostadsbristen. Det är ett rop. En berättelse. Ett liv som snubblar vidare med barn, kärlek, sjukdom och flyttkartonger.

Jag skrev det här för att andas. För att stå kvar. För att kanske bli hörd.

Att hitta en bostad i Stockholm är inte en jakt. Det är en förbannelse.

Jag älskar att bo i Stockholm. Men Stockholm vet inte riktigt om staden vill ha mig.

Det här är min favoritstad i hela världen. En fantastisk skärgård, närhet till naturen, en huvudstad som inte liknar någon annan. Jag trivs här. Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans. Sverige är en del av mig – naturen, landskapet, strukturen. Mina rötter är här, mina barn är födda här. Min önskan? Att stanna i Sverige resten av mitt liv.

Men ibland känns det som om Sverige är som en väldigt vacker kvinna som leker med mig. En kvinna som tvekar. Som får dig att hoppas på en framtid – och sedan försvinner utan ett ord. Det är en ständig känslomässig berg-och-dalbana. Ett administrativt ghosting.

En bostad? Lycka till.

I denna nordens lilla Venedig, denna vikingarnas och hipstrarnas stad, är det lättare att hitta den heliga Graalen än en lägenhet. Och åtminstone, för den heliga Graalen behöver du inte bevisa att du tjänar tre gånger hyran, har betongstarka garantier, och lovar att du varken har barn, husdjur eller ett liv.

Det är kaos. Det finns något som kallas köpoäng – en väntelista som sträcker sig över många år. I vissa kommuner är det sex år. För Stockholms stad: tjugo.

Då återstår andrahandsmarknaden. Men det är rena lotteriet. Du kan hamna i en skrubb tillsammans med en hamster och en sömnlös läkarstudent. Och det finns inga garantier för hur länge du får bo där. Ofta är det korttidskontrakt. Många hyr ut utan tillstånd – de är fortfarande skrivna i lägenheten, vilket gör det omöjligt att folkbokföra sig där.

Varför gör man så? För att när man väl fått tag på det där magiska pappret – ett förstahandskontrakt – vill man aldrig släppa det. Lägenheten blir deras älskade. Och de låter som Gollum: “min dyrgrip…”

När uthyrningen är godkänd är det ofta bara för en kort tid: sex månader, ett år, max två om man har tur.

Det finns inga regler eller prisramar. Inget är reglerat. Priserna? Helt vilda. Ofta alldeles för höga. Folk behöver någonstans att bo. Alla har samma problem. Resultatet: många betalar nästan hela sin lön i hyra.

Sedan har vi depositionen. Och ärligt talat förstår jag mig inte riktigt på hur det fungerar här.

En deposition är tänkt att skydda hyresvärden vid skador. Okej. Men i andra hand? Varför? Och kul detalj: de stora hyresvärdarna som hyr ut i första hand kräver ofta ingen deposition alls.

Jag har aldrig fått göra en ordentlig besiktning när jag flyttat in. Det är också lite märkligt. Och oftast måste du betala depositionen direkt vid kontraktsskrivning – även om du inte flyttar in förrän om flera veckor. Det betyder att du ibland har två eller tre depositioner ute samtidigt. Inte lätt att hantera.

Jag förstår att man ber om deposition. Det är rimligt. Men logiken säger att man borde betala den vid inflytt, inte innan.

Bostadssystemet

Systemet är krångligt. Även om du köper en bostad är det inte så enkelt. Vissa bostadsrättsföreningar tillåter inte ens att du hyr ut – trots att du äger lägenheten.

Det sägs vara för att undvika missbruk och ge alla en chans att bo. Men i praktiken funkar det inte längre. Inte år 2025. Kanske är det dags att tänka om.

Att köpa bostad

Allt verkar vara uppbyggt för att man ska köpa. Men det är inte så enkelt.

För det första: alla har inte 15 % i kontantinsats. För det andra: det är en jättestor investering – många har inte råd. Och framför allt: alla drömmer inte om att bli ägare. Jag gör det inte. Jag vet inte varför – det är bara inte min grej.

Och med dagens läge – inflation, räntor, osäker marknad – är det verkligen inte lätt att köpa.

Min ouppnåeliga dröm: ett förstahandskontrakt

Vissa drömmer om guldtackor. Andra om en natt med Angelina Jolie eller Brad Pitt. Jag? Jag drömmer bara… om ett förstahandskontrakt.

Jag har aldrig drömt om att köpa. Och även om jag ville, skulle jag inte kunna. Inte ens med bra lön.

Flyttkarusellen

Som så många andra har jag flyttat runt. Och det tär. Man lever med ett svärd hängande över huvudet hela tiden.

Och jag har haft min beskärda del av missöden.

En gång besökte jag en lägenhet. Under visningen sa jag att det krävdes en rejäl städning. “Ja ja”, sa de. Jag tackade ja. Betalade deposition.

När jag kom för att hämta nycklarna… var det helt omöjligt att flytta in. Smutsigt. Äckligt. Jag tog bilder och filmer. Och då fick jag också veta att uthyrningen inte ens var godkänd. Det var olagligt.

Så jag tackade nej till lägenheten. Och personen vägrade ge tillbaka min deposition.

Hon visade mig ett olagligt råtthål… och behöll mina 14 000 kronor. De pengarna kunde jag ha rest för.

Och det var inte enda gången det hände…

Men det får jag spara till en annan krönika.

Jag vill inte att du ska lämna och börja scrolla på TikTok.

Sjukdomen

Tre veckor efter att min lilla prinsessa föddes upptäcktes något som höll på att äta upp min fru inifrån. En cancer. En mycket sällsynt och allvarlig tumör: choriokarcinom, som utvecklas från moderkakan.

Tänk dig: att uppleva livets lyckligaste stund – att ge liv – och samtidigt behöva kämpa för att överleva.

Det följdes av flera månader av tuff behandling: cellgifter, håravfall, ständig illamående, extrem trötthet. Ändå log hon. Hon såg döden i ögonen och sa: “Inte nu. Jag har en liten älva att se växa upp.”

Samtidigt försökte jag bli pappa. Lära känna vår dotter. Och hitta en ny bostad. I stormens öga.

Jag visste inte att vi hade kunnat ansöka om särskild hjälp för bostad i en sådan situation. Men även om jag visste, tror jag inte att jag hade gjort det. Jag är en sån som har svårt att be om hjälp. I alla fall när det gäller sånt här.

Den sämsta födelsedagen

Den nya flytten kom som en födelsedagspresent. Men inte av det trevliga slaget.

Vi trodde vi hade hittat drömboendet. Vid kontraktsskrivningen frågade vi om de planerade att sälja. Vi förklarade att vi ville bo länge. De lugnade oss. Vi skrev under.

Tre månader efter inflytt sa de att de skulle sälja. Och att vi måste flytta.

Fyra månader efter att min son föddes… var det dags igen.

Livet. I augusti förlorade jag min pappa. I december föddes min son. I februari fick min mamma en stroke. Inte så allvarlig, men tillräcklig för att lämna små hjärnskador. Hon var redan lite… speciell. Så man märker knappt skillnaden.

Sen föll hon och bröt foten på två ställen. Och för tre veckor sen opererades min fru akut.

Det värsta? På grund av ett missförstånd måste vi vara ute ur vår lägenhet… om fem dagar.

Min fru, fortfarande på sjukhuset, skickade ett meddelande till hyresvärden och skrev att vi skulle flytta i slutet av april. Hon trodde att vi hade en ny lägenhet. Hon var påverkad av morfin. Jag visste inte ens att hon hade skickat det.

Jag försökte förklara. Men de svarade: “Tråkigt… men det ändrar ingenting.”

Så ja. Grattis på födelsedagen.

En flaskpost

Med den här texten ville jag göra två saker: prata om hur svårt det är att hitta bostad i Stockholm, och kasta ut en flaskpost.

Om du känner någon som hyr ut. Om du jobbar på ett bostadsbolag. Om du bara vill hjälpa en liten familj. Så vore det ett mirakel.

Har du starka armar för en flytt i sista minuten? Vi tar tacksamt emot.

Och dela gärna den här texten. Det kan faktiskt göra skillnad.

Det som får mig att hålla ihop

Det som hjälper mig i livets stormar – det är att skriva. Att låta bläcket rinna.

Men ännu mer: att stå på scen. Försöka få dig att skratta. Dela ett ögonblick. Vara i kontakt. Publikinteraktion – det är min passion.

När jag inte står på scen känner jag mig tom. En vecka utan stand-up och jag mår dåligt. Det är som syre för mig.

🧡 Om du vill stötta mig, prenumerera gärna på Substack — det är gratis. Och om du har möjlighet, får du gärna välja en betald prenumeration. Det hjälper mig att fortsätta skriva, stå på scen, och berätta mina historier.

Tack för att du läste. Dela gärna vidare om det känns viktigt.